Så köpte jag en ny skiva som en ny start.
Då visade det sig att låt nummer fem är just din favorit. Ave Maria.
Jippie.
Känner tårarna knyter ett nystan i halsen för att inte rinna iväg.
Sitter här ännu en kväll, tänker tillbaka. Jag kan se ditt leende och mitt, jag kan se skratt och svåra stunder men också det som jag tyckte var speciellt mellan oss: Vi verkade alltid på något sett älska varandra och inte ge upp. Jag minns när vi skakade hand allra första gången, Arvikafestivalen 08 och sedan jämför jag det med detta året: klappen på axeln när jag kom och hämtade dig och din vän på tågen så att ni skulle hitta festivalområdet.
Jag minns hur jag älskade dig och hur jag inte tänkte på något annat än dig: ändå var det väl här någonstans allt brast? Det var här som du tyckte dig såg mig vara otrogen. Vilket jag än en gång säger att det inte stämmer. Under hela festivalen tänkte jag på dig. Bara dig. När jag låg i tältet med min vän: pratade jag om dig. När jag visiterade festivalare: höjde jag blicken för att se vad du gjorde. När jag skulle äta ville jag äta med dig. Jag ville inget hellre än samma som nu: ligga på din arm och sova. Jag är trött och ledsen. Saknar din närhet men kan minnas din doft.
Minns du sista Göteborgsresan vi gjorde? den då vi åt mat ute, då vi fotade, var inne på coola affärer och brainstormade framtiden. Minns du hur mycket vi skrattade och log? Minns du hur glad vi var och lyckliga?
Just nu känner jag att dessa känslor inte kan återupplevas. Jag känner bara att det med förhållanden inte betyder något och har för mig nu fallit i rutinsak: hitta en ny kallas rutinen. Jag har hittat nya erbjudanden men inte fastnat. Bara som vanligt gått i rutiner. Letat utan att veta vad jag letar, bara letat. Jag brukar stänga känslor inne och låta dem gå över. Känslorna för dig har inte gått över, jag trodde det så jag började slappna av. Nu är det samma känslor som dagen efter du berättat om den andra tjejen du träffat.
Jag känner att jag inte betyder något i världen och att jag måste göra något stort för att synas. Men eftersom jag inte mår speciellt bra så väljer jag att gömma mig. Förr fick jag alltid höra hur jag alltid var glad. Inte nu mera. Jag blir förvånad av min mun när den drar på sig och skrattar, kanske lever lycka en stund: men jag vet i mitt inre att det inte alltid är äkta. Ibland försöker jag bara glömma dig och låtsats ha roligt. Jag vet att vi bråkade, men med dig kunde jag alltid se en möjlighet. En möjlighet till en bättre värld och en evig lycka. Hoppas du fortfarande ger detta som förr, omedvetet kan du göra andra lyckliga.
Kommentarer
Trackback
