livetefterflytten

Sitter här, tittar på bubblorna längs flaskväggen av min Cola, glittrandes som världen på nyårsafton. På sängen, vid datorn, i meditationsposition, sitter jag och skriver detta inlägg.

Bubblorna i min Cola glittrar så som dagen i övrigt har gjort, start med att Danny sjunger den underbara låten Radio för att väcka mig. Radio som varje morgon påminner mig och att vakna till alla oförglömliga minnen genom livet. Att lyssna på den låten för mig gör att jag vill röra på mig och dansa men även att jag önskar med alla tankar, precis i detta nu, att jag snart får träffa Jenny. Min tid kommer, Jennys tid kommer, bara inte just nu.

16 minuter tog det för mig att stänga av alarmet ordentligt. Tur var väl det, om det gått fortare hade jag varit för trött för att kliva upp och fått ett sömnåterfall. Upp gick jag och mot frukosten tillsammans med en platta Ugly Betty. Jag är nu inne på andra säsongen av kartongerna känslor men i livet är för mig andra säsongen också här. Även kallad Högskolan. 

Aldeles innan klockan på videon (den ligger under DVD:n som inte har klocka) blinkat fram 12.34 trippar jag fram till byrån med kläder, frågar Marielle om stilråd och stoppar ned allt nödvändigt i väskan.

 - Plånbok

 - Mobil

 - Dator

 - Grafisk Kokbok 3.0

 - Datorladdare

Den lila väskan väger sedan mer än 5 kg, alltså tyvärr fortfarande mer än mig. Så som jag är, idag svartklädd, tar jag på mig mina myggor (mina skor kallas så, mozquito, vilket jag tror är det spanska ordet för mygga), för att i framtiden kliva in i en värld full av studenter: Högskolan Dalarna. 

Lektionen för mig var som de nästan alltid är: Intressanta men med lärare som håller ett och samma tonfall och tempo genom två timmar, du kan bara gissa hur det går. Idag har jag på två timmar lärt mig att en ICC-profil är en färginställning som gör att det vi ska trycka ut med till exempel en skrivare från till exempel en dator överensstämmer med färgerna. Resten försvann som bubblor i min Cola, för precis som bubblorna så kommer det från samma källa varje gång men stannar uppe på ytan tills de spricker och försvinner. Det är bara den första kolsyreattacken som man får av en Cola som får en att stanna upp, på samma sätt är det de första orden som man lyssnar på mest, man blir förvånad och rycker till, lyssnar och tar in.

Om jag nu stannar upp i mitt skrivande och tittar på min Cola kan jag nu se bubblor som lever livet, jag måste sluta skriva innan kolsyran reser världen runt och lämnar mitt glas endast innehållande söt saft.